Vanwa

Vanwa means "lost, gone" and such.

Having a lot to write, I am confused when, when presented with the opportunity once again, I find myself unable to do so. Like the songstress who finds she has lost her voice and cannot remember the words when the music starts playing, though she knew them just a moment ago.

I really miss youngest brother. I'm very, very disappointed at Gairniaut, again, though maybe the reasons really are valid. And it feels like shite that faun is moving. Who to dance through the night with, who to sit and open your heart to, who to lay down the arms and lower the walls for, and dare cry when you talk about sad things?

And I am tired, tired, over and done with knowing people that disappoint me. Always, always I get disappointed. It can't be just me, can it?

I loved the snow that fell! It was awesome. And I really enjoyed playing Exalted, and I can't wait to see what Lord Inquisitor Kerebius is up to, as apparently he came and took Anjie away...


Oh. Now I remembered. I won't say much about what is usually the main reason for making me sit up late and type furiously with tears dripping, but I can tell you about this. I wrote it in Swedish, just happened, and what it is, is a piece of whining or maybe just plain telling about how shitty I feel at times on account of being in pain all. the. time. Sometimes, it's not so bad, sometimes it's far worse than I let on. That's just it, I usually don't give any clue as to how much in pain I am. Sometimes I will mutter "pain pain pain" or something, but that's about it, mostly. This, however, isn't hindered by anything. Read at your own peril, no need for comments, but for those who wonder, it's not pretentious, it's me venting without being over the top about it.

I think I might be able to write something better next time, but then again, maybe not. We'll see. The apartment is rather empty, but it's a good emptiness for the moment. I could write something in acid here, but I won't, and I will not say anything about what really weighs me, because I can't talk to anyone about it but my lady in Berlin and, well, that's "money I don't have"-far away. So I'll have you suffer this instead.


Jag har ont. Jag har så ont att jag inte vet vart jag skall ta vägen, jag har ont så att jag knappt märker det för att det alltid finns där, jag har ont vid alla tillfällen rätt som fel och jag har ont när jag inte förväntar mig likväl som när jag vet att jag kommer ha ont. Jag har ont i fingrarna och jag har ont i knäna, det gör ont i fötterna och i ryggen, sidan gör ondare än något och axlarna gör ont. Det värker, det gör ont.

Det är som att jag har ont hela tiden. Jag kan inte skilja på att inte tänka på det och att inte ha ont. Jag vet att jag haft stunder när det inte gjort ont, men annars, det är alltid där. Och vad mer är, det var där och det blev värre ändå. Ett år. Resten av livet. Visst. Men jag hade kanske inte förväntat mig att det skulle bli värre på just det här sättet. Lederna är en sak, det kan jag ta, det har jag haft elva år på mig att vänja mig vid, allteftersom det också blivit värre. Men det i sidan? Ge mig ett litet svar, tack, så jag vet om jag skall vänja mig vid DET OCKSÅ, eller om det kan... botas. Botas, ett ord som inte gäller mig. Som jag aldrig kan få tala om. Tag ett piller säger de, ja visst, ett piller, ett till och fler. Vilken sort, skall vi variera idag? Magnecyl går bort, det är till migränen när den kommer. Inte om, när.

Men det blir dyrt med piller, om man äter dem kontinuerligt, ta dem tills det går över, i ett år. Skall man inte äta dem högst fem dagar i sträck? Jag tycker ni borde göra något åt saken. Se mig inte som ett problem utan vilja hjälpa, eller i vart fall känna er manade att följa ert yrkes mening.

Jag vill inte ha ont i sidan. Allt det andra kan jag ignorera, kan jag bita ihop, men sidan, den orsakar alldeles för mycket begränsningar. Jag kan inte göra saker jag vill, jag är oerhört begränsad fysiskt. Jag ville ta upp mer aktiv träning, såg fram emot det. Men det får jag inte, för sidan finns där som en ond demon och jag vill ta en vass, vass kniv, en skalpell, skära upp mig själv och plocka ut det onda. Eftersom ingen säger något annat, är det endast logiskt att det borde gå, att det är "så enkelt". En kniv, vass. Det är en sjuk tanke som fått ett oerhört starkt fäste - för varför inte? Skall jag äta piller tills kroppen går sönder av det? Knappast. Och jag tror inte det här är orsakat av något som går att vifta bort - inte efter ÖVER ETT ÅR. En kniv, då, verkar så mycket mer logisk. Enkel. Det är ju så man gör. Är något illa, ruttet, skär man bort det och det här får mig att ruttna. Jag vill förneka det, som jag gör med allt annat, det andra som är separat som bara är där som jag inte tror på att någon vill hjälpa mig med eller kan säga vad det är längre (men det är inte naturligt eller rättvist att jag skall ha det), men jag har förnekat det och då kom det tillbaka så mycket värre, så illa att jag var tillbaka i de första nätterna igen, utan sömn och utan att kunna göra något, röra mig, sitta för att allt gör ont. Inte lyfta, inte luta sig, inte böja sig, inte vila sig ingenting för allt gör ont. Jag vill inte. Jag vill verkligen inte.

Det gör så att jag ruttnar, det vill inte gå bort och jag vet inte alls vad jag skall ta mig till. Jag vill inte ha ont längre. Lederna, det kan jag förneka. Men tränar jag, lyfter jag, akrobatiserar jag som jag ju nästan börjat våga, då flyger en demon fram genom bröstkorgen, skrattar, river och gör så ont det bara kan göra. Jag har ont. Jag vill inte ha ont. Jag vet inte vad jag skall ta mig till.